24 Augusti 2022
08.24 - V 41+6
Igångsättning är ett faktum, klockan 14:00 har vi fått tid på BB Stockholm. Trots att jag inte ville behöva bli igångsatt är jag tacksam för att vi snart ska få träffa vår lilla kille. Jag är klar med graviditeten, sista månaden och framförallt allt efter BF har varit riktigt tufft och många dagar har präglats av tårar och utmattning.
Runt 12-tiden
14:44 - Första dosen cytotec.
Vi ligger i samma rum som vi hade över 6 juni-besöket, men på andra sidan väggen. Vi bestämmer oss för att stanna kvar på rummet tills nästa dos, Martin jobbar och jag virkar små skor.
19:00
Jag får tredje dosen och sen är det dags för middag.
Vi sätter oss i “matsalen” och värmer på varsin matlåda, det var väl ingen smaksensation men det gick ner. Jag börjar bli ordentligt förväntansfull och är ändå inte speciellt hungrig.
Efter maten bestämmer vi oss för att ta en promenad. Det här kan ta lång tid så vi blir rådda till att passa på att lämna rummet medans vi kan.
Väl ute på promenaden tycker jag att det känns som att det börjar komma lite värkar.
19:49 har jag startat timern första gången. Ca en minut höll de i sig, och de kom med 1-2 minuters mellanrum. Det var ingen större smärta men nog var det de riktiga värkarna allt. Nu var vi igång.
21:00
Fjärde dosen.
Jag har CTG kopplat och här börjar man se att lilla grabben inte reagerar jättebra på värkarna. Förmodligen kom det igång lite för fort och lite för mycket så han blev stressad, pulsen såg inte jättebra ut men inte allt för illa för att det skulle bli kritiskt. Men jag får gå med CTG hela tiden så att de kan ha koll.
22:30
Nu börjar värkarna kännas ganska ordentligt och de kommer med ganska exakt en minut emellan. Jag ska egentligen få en femte dos vid elva men då pulsen fortfarande inte är helt stabil väljer de att avvakta med cytotec och ger mig istället bricanyl för att stanna av värkarna, för att förhoppningsvis ge grabben en chans att komma ikapp.
Ca en timme senare kommer värkarna igång igen, denna gång är det alltså min kropp som har satt igång det.
25 Augusti 2022
V.42 +0
Natten spenderas med att ta värkar som blir allt med intensiva. Jag får värmekudde och alvedon samtidigt som vi kämpar med att hålla CTG kvar på magen. Det är inte det lättaste att se till att de behåller mätningen samtidigt som jag vill vrida och vända på mig varje minut för att ta en värk.
Martin sover större delen av natten, på min (och barnmorskans) begäran för att se till så att han är någorlunda pigg för när det drar igång på riktigt. Än så länge kan jag hantera värkarna själv.
04:25
Vid det här laget har det börjat göra ordentligt ont och jag inser att det kommer bli tufft att göra detta utan smärtlindring. Värmekuddarna hjälper till en viss del men inte i den allra värsta peaken.
Jag tror även att jag har väckt Martin vid de här laget för att få hjälp att ta värkarna.
Runt 06-tiden
Nu gör det ordentligt ont och jag börjar fundera på om det inte kommer bli epidural ändå. Vid 07 börjar dags-skiftet och då ska jag undersökas. Tills dess kör vi med lustgas.
Vid det här laget är det inga djupa andetag genom värkarna utan nu har primalskriken börjat. Herregud vilken kraft som kommer från ingenstans. Första gångerna blev jag nästan lite rädd. Sen insåg jag hur avslappande det var att bara vråla rakt ut.
Noterbart är att vi fortfarande befinner oss i det delade rummet, med ett par på andra sidan skiljeväggen som också blir igångstatta. Till er vill jag be om ursäkt, jag kan inte ens föreställa mig hur obehagligt/oroande det måste ha varit att ligga och lyssna på mig och veta att ni ska gå “samma väg till mötes”.
Jag har fått berättat för mig av Martin:
Vid 07 kommer dags-skiftet in och ska presentera sig. De möts dock av mig, på alla fyra, avklädd med härligheten rakt upp i vädret skrikandes. “Vi har lite ont här” vill jag minnas att jag hör Martin säga. Till er två som kom in där, tack för att ni direkt tog kommando över situationen, vägledde Martin i hans stöttning, och till dig som tryckte på min svank under värkarna. Dina händer är magi. Satan vad de hjälpte.
Vid det här laget skriker jag efter epidural. Och ännu mer gjorde jag det när de undersöker mig och jag hör “3 cm öppen” – aldrig i hela mitt jävla liv att jag fortsätter så här i, vadå ett dygn till?!
Nu börjar det ju också bli ganska kritiskt att få in mig i ett förlossningsrum. Tanken var ju inte att jag skulle behöva ta några värkar i de rummet vi låg i, men det hela gick så fort så det var nog ingen som hann inse att ett rum behövde göras i ordning för mig.
Mellan värkar lyckas de få ner mig i en rullstol. Jag rullas i en jäkla fart ner i korridoren och in i ett rum innan nästa värk kommer.
Väl där möts jag av narkosläkaren som ska ge mig epidural. Jag minns att han presenterade sig på det stelaste sättet någonsin och bad om medgivande från mig att göra ingreppet. Jag minns också att jag då bara tänkte “å herregud håll käften och ge mig den jävla sprutan bara”. Magnus – Jag ber om ursäkt om jag va otrevlig, jag vet att du bara gjorde ditt jobb och jag är dig evigt tacksam.
Sen preppas jag för epidural och då kom kallspriten på ryggen. Det är nästan att jag ärligt kan säga att det var det bästa med hela förlossningen. Vid det här laget har jag ganska hög feber och svettas som en jäkla gris, så att få något iskallt rinna över hela ryggen var helt fantastiskt. Satan vad jag njöt då.
Det hinner komma en värk innan eda:n är klar och tydligen har jag då sagt “Snälla snitta mig bara” – här var jag trött och hade ont, och hade feber, det var inte mycket med denna stund som jag ville vara kvar i.
08:25 - “Oj, du det är bebis snart, hon är 10 cm öppen!”
Så fort eda:n var lagd blev jag undersökt. Vid det här laget hade det inte börjat verka än så jag var fortfarande helt veck av smärtan, men jag hör “Oj, du det är bebis snart, hon är 10 cm öppen!” – inte konstigt att jag hade så jävla ont. På ca 1,5 timme har jag alltså gått från 3 cm till 10 cm, och jag är bara så tacksam över att de inte hann undersöka mig innan jag fick epiduralen. För tio minuter senare kommer en värk och jag känner inte ett jäkla jota. Guds gåva till kvinnor säger jag bara.
Tack vare epiduralen fick vi ca två timmar av lugn och ro. Jag kunde återhämta mig, vi satt och pratade med Michaela, sköterskan, drack saft, studsa på pitalesboll och gick runt för att få ner bebis hela vägen ner. Jag fick påfyllning av epiduralen en gång men när den började avta igen vid 11-tiden undersöktes jag, och det konstaterades att det var dags att börja krysta.
Jag hade i mitt förlossningsbrev skrivit att jag inte ville föda på rygg och det hedrades, vi flyttade till förlossningspallen för att få ner han sista biten. Dock kände jag ganska direkt att det inte skulle fungera, jag fick liksom ingen kraft och tyckte mest att det var obekvämt.
Så ganska snabbt flyttade vi över till sängen där jag fick börja på rygg, dock var Åsa (barnmorskan) tydlig med att vi skulle byta position innan det var dags för honom att komma ut. Nu ville vi bara få ner honom sista biten i kanalen.
11:25 - Att krysta var svårt.
Att veta hur var inget som kom naturligt för mig, men med hjälp från Åsa fick jag häng på det ganska snabbt.
Två (tror jag) värkar senare var det dags att lägga sig på sida, vilket jag minns att jag inte alls ville vid de laget, det kändes extremt obekvämt.
Men vi flyttade på mig och jag fortsatte krysta. Martin stod bredvid sängen, tätt intill mig och jag tog tag i hans tröja och drog han mot mig vid varje krystning.
Jag minns känslan av “the ring of fire” – satan vad de brände. Jag minns också känslan av en varm handduk och jag kan fortfarande inte avgöra om jag tyckte att det var behagligt eller inte.
11:47 - Det är mäktigt vad kroppen klarar av.
Helt plötsligt känner jag hur det bara släpper och hur han kommer ut. Chocken – total chock – “Är han ute?”
Martin reser sig upp och kollar över mitt ben, “Aa jävlar han är här älskling!”
Han kommer ner igen och vi pussas, han gråter och jag fattar fortfarande ingenting, försöker hämta andan. Vi är bara centimeter ifrån varandra och kramas, pussas, skrattar. Den perfekta minuten. “Shit vad tagen jag blev” säger Martin, jag kollar upp på honom och ser hur tårarna fyller hans ögon. Han har blivit pappa, till mitt barn. Vi har blivit föräldrar. Satan va häftigt.
Jag vänder tillbaka mig på rygg och får upp denna lilla underbara helt perfekta mini-människa på mitt bröst. Jag minns att det första jag såg på honom var den lilla flärpen på örat och tänkte “vad var det?” och i nästa sekund var den tanken borta. Nu av med bh:n, han ska till bröstet så fort som möjligt, har jag hört.
Rummet blir helt tyst, Åsa och Michelle blir som två flugor på vägen och avlägsnar sig. Det är bara vi, den nya lilla familjen, som ligger och försöker ta in vad som precis har hänt. Han är här nu.
Tidsbilden här är otydlig men ett tag senare inser jag att “jag är inte klar än, moderkakan ska ut” och det har jag hört är värre än själva födseln.
Jag säger till Åsa “Ska moderkakan ut nu?” “Jaa vi ska se här” svarar hon, trycker lite på min mage och säger sen “Så!” – Va de allt?! Det tog två sekunder och kändes inte ens.
Ett bra tag senare får Martin klippa navelsträngen, enligt mina (våra) önskemål hade vi sen avnavling, vilket i vårt fall innebar att det dröjde ca 45 minuter efter att han hade kommit ut tills att den klipptes.
